Bokrecension: Jag är Malala
Malalas kamp för sin skolgång börjar långt innan talibanerna försöker ta hennes liv. I sin bok berättar hon kronologiskt om sin uppväxt i Swatdalen, Pakistan, om sin familj, sina vänner och framför allt om sin skola. Det märks hur passionerad Malala är över att få inta ny kunskap och hur stolt hon är över att vara duktig på det. För Malala är utbildningen hennes starkaste vapen, men samtidigt någon hon gärna vill att andra ska få ta del av. Malala berättar om hur hon ser hemlösa barn i sitt kvarter och ber hennes pappa, rektorn över den flickskola där hon går, att låta barnen få börja i samma skola. Pappa Ziauddin har alltid varit en förkämpe för andra människor och engagerar tidigt Malala i dessa engagemang. Tillsammans står de två upp för Pakistans flickors rätt till utbildning under en tid då landet hålls under kontroll av människor som tycker annorlunda.
Något jag tycker är fantastiskt med Malala och hennes bok är det faktum att Malalas uppväxt och de värderingar hon har, har gjort att hon aldrig ifrågasatt huruvida hon ska ha rätt till utbildning och en jämlik plats i samhället trots att många samhällsnormer i hennes närhet hävdar annat. Hon tvivlar ändå aldrig på sig själv och sina möjligheter. För Malala är alla människor berättigade till samma förutsättningar oavsett kön och ekonomiska förutsättningar, vilket inte alltid är en självklarhet i alla delar av världen. Jag tycker det är fantastiskt att en sjuttonårig flicka kan inse det men att så många av världens ledare fortfarande motarbetar det.
Boken Jag är Malala är en utbildande bok som samtidigt bidrar till en positiv och optimistisk upplevelse för dess läsare. Att Malala möjligen kan vara en av framtidens inflytelserika ledare ger mig så mycket hopp.
