FN-FÖRENINGEN TILL ZAMBIA
För exakt 403 dagar sedan åkte nio elever från Tibble FN-förening till Zambia för ett av sina livs äventyr. Nio personer som alla hade varit aktiva inom föreningen, välgörenhetsarbete och alla med visionen för att tillsammans kunna skapa en, om än bara lite, bättre värld. Jag var en av dem. Jag heter Jenny Lidman och driver, tillsammans med Ebba Petersson, Tibble FN-förening och tänkte nu dela med mig av Tibble FN-förenings, hittills, största händelse.
Allt började med att vi hörde talas om Hungerhjälpen. Frågetecken på frågetecken radades upp på varandra. Vad var det för nåt egentligen? Vem startade det? Skulle vi gå med? Hur gör man?
Så småningom fick vi svar på allt. Det handlade om att Avicii och hans manager Ash kontaktade Radiohjälpen för att donera en miljon euro för att minska svälten i Afrika. De ville nu utmana Sverige att samla in pengar för att minska svälten i Afrika. Tillsammans anordnade de tävlingen Hungerhjälpen - och vi ställde upp. Tävlingen gick ut på att man skulle ha den bästa, mest innovativa idéen för hur man skulle samla in pengarna och sedan genomföra den. Vinnaren fick ett pris.
Vi valde att ha ett barndisco med tipspromenad som vi kallade "DANSA FÖR HUNGER". Discot skulle genomsyras av att informera och ge kunskap om att alla inte är lika lyckligt lottade som de som lever i Sverige är. Anledningen till att vi valde att ha just disco och dans var för att vi ville koppla Aviciis musik till temat - att minska svälten i Afrika. Disco är även ett väldigt bra sätt för att nå ut till barn, vilket var vår målgrupp. Barnen är vår framtid och det är de som styr världen efter oss, därför är det viktigt att de också vet om världens baksida. Vi ville ge de en mer realistisk verklighetsbild samtidigt som de hade roligt. Vi ville visa att alla inte har den senaste modellen av iPhone, en egen TV eller ens rätt till skolgång och mat. Allting vi sålde - inträde, godis, chips och läsk - gick till vår insamling.
Jag ska vara ärlig med er nu. Vi samlade inte in så mycket pengar, det gjorde vi inte. Men vår idé seglade däremot snabbt upp som favorit och tillslut fick vi ett telefonsamtal - vi hade vunnit Hungerhjälpens tävling. VI! Tibble FN-förening hade kammat hem en vinst från en tävling som hade pågått över hela Sverige. Aldrig hade jag haft ett större leende på läpparna än vad jag hade då. Jag var så otroligt stolt över mig själv - men framförallt för det vi åstadkommit tillsammans.
Priset var att få åka till Zambia tillsammans med Radiohjälpen och UNICEF för att spela in en dokumentär för SVT om nutrition och undernäring. Hösten samma år, den 13 oktober 2013, flög jag för första gången över Afrikansk mark och landade i Lusaka, Zambia. Såhär blev dokumentären (länk).
Vi var i Zambia i en vecka. Dagarna var hektiska och fullproppade med aktiviteter. Varje dag gjorde vi någonting nytt. Bland annat var vi på en stor tillställning som kallas Global Handwashing Day, där vikten av att tvätta händerna med tvål uppmärksammades. De visade hur man kan tvätta sina händer med hjälp av endast fyra pinnar, en tråd, tvål och en vattendunk. Genom att tvätta händerna med tvål kan man reducera risken för lunginflammation (vilket är dödligt i Zambia) med upp till 45% och risken för diarré med 50%. Det dansades, hölls tal och sjöngs i mängder och det kändes som att glädjen och energin hade räckt för att fylla flera liv tusen gånger om. Det var en av de häftigaste upplevelserna jag varit med om.
En av dagarna besökte vi också organisationen Barfeet Theatre. Det är en grupp vuxna som arbetar för att få bort barn och ungdomar från gatan eller hemska hemförhållanden och välkomna in dem i en ny familj - Barefeet. Tillsammans med barnen och ungdomarna finner de glädjen och gemenskapheten i dans, musik och sång. De uppträder sedan framför lokalbefolkningen och samlar på så sätt in pengar. Vi fick vara med när de uppträdde. Vi fick sjunga och dansa och waow(!) vad häftigt det var. Sån otrolig gemenskap, samhörighet, glädje och HOPP. Alla dessa barn och ungdomar kom från ingenting och ändå fanns det en glöd i deras ögon, vilket för mig var sjukt inspirerande.
Vi besökte också en lokal by, Kabwata Cultural Village, som var väldigt fattig. Där levde de i trånga lerhus och hade inte alls mycket mat. I byn bodde volontärer som bodde och arbetade där. Just det är så otroligt fint för mig. Att människor kan ge upp sina liv för att hjälpa andra att få ett. Att ha styrkan och förmågan till att vara så osjälvisk. Att ge hela sitt hjärta till att göra världen till en bättre plats för andra att leva på.
Självklart var det inte bara skratt och glädje vi stötte på under vår resa. Den värsta, sorgligaste men mest lärorika händelsen var vårt besök på Universal Teaching Hospital, ett barnsjukhus i Lusaka. Aldrig har jag varit så nära på att brista i tårar som då. På sjukhuset arbetade de med undernärda barn. Det fanns väldigt många barn, hygienen var dålig och personalen få. Mammorna satt vid barnens sida och höll deras händer i ena handen samtidigt som de viftade bort flugor från barnens ansikten med den andra. Man har ju sett bilder och filmer från sånna här typer av ställen med undernärda barn, svullna magar och flugor som flyger omkring och tyckt att det är hemskt, men det är ingenting mot att se det i verkligheten. Det gav mig verkligen stor insikt om hur det verkligen är, och det är jag väldigt glad över. Vi hade med oss gosedjur och leksaker till barnen på sjukhusen. Den glädjen vi fick se i deras ögon, speciellt i mammornas, var oslagbar. Att en gammal avdankad nallebjörn kan ge så mycket glädje hade jag aldrig trott. Det gör nog inte så många heller, speciellt inte de som är ifrån länder som Sverige. Här blir man bara glad över någonting om det kostar över tusenlappen, i princip. Men en gammal avdankad nallebjörn kan betyda allt för ett undernärt barn och dess mamma. Den kan ge så mycket glädje och hopp att det inte ens går att förstå. För att för dem, är det förmodligen det finaste någon någonsin har gett dem.
Förutom det ovannämnda hann vi även med att medverka i lokal radio, vara med på Tree Planting Day, besöka en skola och organisationen Catch Them Young, besöka ett hälsocenter för undernärda barn och deras mammor ochäta middag med UNICEF Zambias generalsekreterare och andra högt uppsatta människor inom organisationen.
För mig var Zambia mitt livs hittills största äventyr. Jag kan inte fatta att det har gått över 400 dagar sedan jag var där och jag saknar det varje dag. Jag saknar glädjen och hoppet i barnens ögon. Jag saknar alla kärleksfulla kramar och jag saknar alla fantastiska personligheter jag fick äran att träffa. En vecka av en helt annan verklighet än min egen gjorde stort intryck på mig. Drivet jag har och skyldigheten jag känner för att hjälpa andra har växt sig ännu starkare nu. Jag har än idag kontakt med de jag träffade där nere. Speciellt Brighton, som jobbar inom UNICEF. Han har erbjudit mig att få åka ner till Zambia och arbeta med honom efter att jag har tagit studenten, och vet ni? Jag funderar starkt på att tacka ja.
